Vad jobbar du med idag?
- Jag arbetar idag som Head of Community and Communications på Pink Programming i Malmö. Vi är en organisation som arbetar för en mer jämställd tech-bransch genom att anordna kodevent för kvinnor, icke-binära och transpersoner, lyfta de som redan är i branschen, samt hjälpa företag att bli mer inkluderande.

Pink Programming är en ideell organisation som har många långsiktiga samarbetspartners i näringslivet såväl som offentlig sektor för att tillsammans arbeta för en större mångfald av perspektiv i branschen. Kodeventen sker antingen i egen regi eller hos samarbetspartners som då får möjlighet att visa sin verksamhet för målgruppen. Pink Programming vill visa upp förebilder i branschen och ge deltagarna självförtroende att själva testa på att koda, därför bjuds det alltid in utvecklare som är kvinnor, ickebinära eller transpersoner som leder workshops och håller inspirerande sessioner. 

Kan du beskriva vad ditt arbete innebär?
- Jag är en av tre anställda som driver verksamheten tillsammans med styrelsen och cirka 100 volontärer runt om i landet som anordnar våra aktiviteter. Mina huvudsakliga arbetsuppgifter är att ha ett övergripande kommunikationsansvar, projektleda eventen och koordinera teamen i landet. Jag ansvarar också för hela vårt "community", det vill säga medlemmar och volontärer. Det är en bred roll och ett litet kontor, vilket innebär att vi är involverade i alla aspekter av organisationen

Hur fick du ditt jobb?
- Under studierna jobbade jag som kommunikationskonsult på Lunicore och fick senare uppdrag som ledde till frilansjobb som kommunikatör direkt efter examen. Jag arbetade sedan som projektledare för alumnrelationer på Ekonomihögskolan i Lund, vilket innebar att jobba relationsbyggande mellan akademin och det omgivande samhället. Där var stort fokus på nätverksbyggande, som jag har mycket användning för i mitt jobb idag. När tjänsten på Pink Programming dök upp kände jag att jag ville testa något nytt men jag visste att jag ville fortsätta jobba med communities, kommunikation och även med jämställdhetsfrågor som är något jag jobbat med tidigare och har ett starkt driv för. Det var nog framför allt jämställdhetsaspekten och att det var en ny spännande bransch som lockade mig att ta klivet. Jag har nu jobbat privat, inom akademin och inom ideell sektor och upplever att de såklart skiljer sig åt, men också har liknat varandra mer än jag trodde i relation till de roller jag haft. I mina roller har det genomgående handlat om att skapa meningsfulla communities och kommunikation som tilltalar målgruppen.

Vad är det roligaste i jobbet? 
- Det är många saker som är roliga! Att det är dynamiskt och att jag får jobba med jämställdhetsfrågor på ett konkret sätt. Att bygga communities, hitta kommunikationsvägar och skapa engagemang. Arbetet ger konkreta resultat och tydlig impact. Efter varje event är det personer som tidigare inte sett sig jobba i tech-branschen, som känner att de kan vara en del av den. Vi får konkret återkoppling och feedback på att det vi gör funkar, det är väldigt belönande! Allt fler kvinnor och ickebinära väljer att jobba inom tidigare inte sett sig jobba i tech-branschen, men vi ser fortfarande att 92% av alla utvecklarroller tillhör män, och vi måste utmana bilden av vem som kan, vill och får bli programmerare.

Om du tittar tillbaka på utbildningen, hur ser du idag att du använder de kunskaper som du fick med dig, och på vilket sätt?
- Jag valde fristående kurser för att följa min nyfikenhet. Hellre än att välja ett program där någon annan bestämt innehållet så valde jag det som jag tyckte var spännande och nyfiken på. Jag känner att jag har mycket mer med mig än jag trodde. Jag leder grupper, projektleder och involverar människor och jag känner att jag har med mig en förståelse hur grupper fungerar och hur man kommunicerar. Jag har mycket mer användning av min psykologikompetens än vad jag trott. Psykologin har varit ”key competence” för mig i arbete med kommunikation och relationer!

Alma har jobbat i 3,5 år sedan examen och har redan varit i tre olika branscher och sektorer, och upplever att det har gått galant. Att ha en kandidat i psykologi är en bakgrund som ganska sömlöst går att använda sig av var hon än har varit. Den är luddigare än många andra utbildningar och därför är den för henne mycket mer användbar om man vill kunna byta, och det har hon varit positiv till.
- Jag har självförtroende i att jag fattar det här, förståelsen för människor och mekanismer har jag med mig! Luddigheten i att inte bli en färdig titel har gett mig en frihet i tanken kring vad och var jag kan vara.

Kräver det mer av studenter som läst fristående kurser än ett yrkesprogram tror du?
- Det kräver mycket av en som person, att veta vart man ska leta sig till, och att behöva vara nyfiken. Hur kan jag applicera min kompetens, vad kan jag bidra med, vad kan jag lära mig. Jag tänker inte ”vad finns det där ute som matchar min kandidat”, hellre tänker jag utifrån vad jag kan, vad kan jag bidra med, vad vill jag vara. Det innebar att jag kunde kolla brett på arbetsmarknaden och jag hade inte haft det här jobbet om jag inte haft den här breda bakgrunden.

Vad kan du ge för tips till andra som är intresserade av utbildningen?
- Det hjälpte att jag jobbade som kommunikationskonsult under tiden jag pluggade, för att på ett lekfullt sätt testa mina kompetenser. Har man möjlighet till praktik så testa det. Inte tänka vad ska det bli av mig, utan kan det här vara något som är kul? Få praktisk erfarenhet vid sidan av studierna som en arena för att testa kompetenser. Kan ju vara sidojobb, praktik. Jag tror också det är viktigt att våga närma sig och ta kontakt med folk som gör spännande saker. Vara aktiv (involverad i arbetslivet) under tiden man pluggar. Det är lätt att bli passiv och tänka att sen ska jobben komma till mig, du måste våga gå till jobben och människorna som gör kul saker!

Det finns en oro hos en del studenter, att det krävs så mycket av dem, och de vill se en tydlig koppling till arbetsmarknaden. Vad kan man säga till studenter som känner så?
- Ja, det förväntas kanske mer av dig, men det är något positivt också. Din kompass behöver vara aktiv redan under studierna. Nyfikenheten att testa. Jag vet inte vad jag gör om 5 - 10 år, men jag vet att jag kommer ha med mig bra saker från psykologin. Vägen är inte utstakad, just därför finns typ allt. I stället för att tänka att man är tvungen att vara nyfiken och marknadsföra sig, så kan man tänka att man har ynnesten att få göra det. Men du som läser FK måste vara på tårna. Kontakta folk, väga nätverka. Att våga vara nyfiken är en fördel, att kunna ändra sig längs vägen.

- Man kan inte luta sig mot en tydlig roll, så då måste man fråga vad folk gör, varför de gör det. Fråga mer varför än vad, se det kvalitativa bakom hellre än titeln. 

Hur viktigt är till exempel ett CV eller en Linkedin-profil i rekrytering? Hur mycket vikt la du vid det?
- När jag rekryterar kollar jag på om folk är nyfikna och genuint vill lära sig. Det där perfekta CV:t är inte så himla spännande. Då är det titlar och ”achievement” snarare än en person och dess driv som presenteras. Givetvis är det viktigt med fackkompetens, men jag tror att jag fått många jobb för att jag visat att jag vill vara där, och hängett mig och på så sätt har jag också ökat min kompetens i raketfart. Ett tips är att tänka att CV:t är alla dina erfarenheter, inte bara kurser, utan också de människor du träffat, eller var du har gjort av dina erfarenheter. Det är viktigt att hitta och kunna formulera sina kompetenser. Titta inte bara på jobbtiteln, titta på vad du kan göra med den!