Eva Hoff

FD, bitr universitetslektor

Jag undervisar på kurser i utveckling-, personlighets och kreativitetspsykologi. Dessutom är jag lärare på masterprogrammet och handleder kandidatuppsatser såväl som masteruppsatser. Nedan följer en sammanfattning av den forskning som jag bedriver.

Forskning om kreativitet och kreativitetens villkor i skolan

Jag undersöker olika aspekter av barns kreativa utveckling med fokus på hur olika villkor främjar kreativitet. Jag har även några projekt som rör vuxnas kreativitet, bland annat ett som undersöker sambandet mellan vuxnas lekfullhet och kreativitet i samarbete med Samuel West och Ingegerd Carlsson.

Ett forskningsprojekt kring kreativitetens villkor i skolans värld drivs tillsammans med flera av forskarna i kreativitetsnätverket LUCK. Vi driver frågan att kreativitet och originalitet behöver uppmärksammas mer i skolans värld och jag leder en europeisk kreativitetsgrupp kring dessa frågor. Projektet består av en explorativ del som syftar till att undersöka olika variabler och deras samband, t ex klassrumskreativitet, skolan som organisation och dess miljö i förhållande till enskilda individers kreativitet (lärares, elevers, rektors kreativitet) och dessa variabler i förhållande till motivation, personlighet och inlärning i allmänhet. Genom detta avser forskningsprojektet skapa kunskap om hur elevers kreativitet kan utvecklas i skolan.

Olika metoder för att mäta kreativitet har utforskats och jämförts med varandra (Collagetest, Unusual Uses Test, Urban’s Test of Creative Thinking, ett frågeformulär om intressen, En målares gåta). För att undersöka kreativa barns självbilder har kreativitetsinstrumenten relaterats till barnens självbild.

Låtsaskompisar

Jag forskar kring fenomenet låtsaskompisar. Relationen mellan låtsaskamratskap och kreativitet och självbild har utforskats. 10-åriga barn har också i intervjuer berättat om hur leken med låtsaskompisar går till och vilka funktioner de kan ha. Fenomenet har undersökts explorativt, då detta är ett fält med mycket lite forskning.

Resultaten visar att det är ett vanligt fenomen, ca 50% av alla barn har någon gång en låtsaskompis. Det är vanligast att flickor har låtsaskompisar. En annan resultatdel fokuserade på vilka funktioner låtsaskompisen fyller. En huvudfunktion var att ”assistera” barnen i deras identitetsskapande genom att låtsaskompisarna upplevdes av barnen
1) ge tröst och sällskap,
2) höja motivationen och medverka i deras självreglering
3) utgöra självförtroendeförstärkning
4) ge tillfälle för personlighetsutvidgning
5) utgöra livskvalitetsförhöjning.

Ytterligare en del i forskningen kring låtsaskompisar är att undersöka fenomenets relation till kreativitet och självbild. En studie visade att det fanns statistiskt samband mellan att ha låtsaskompis och att vara kreativ (på kreativitetstest). Relationen till självbild visade att de med låtsaskompisar var något mindre socialt aktiva (hade färre vänner och uppskattade att vara ensamma något mer).

Självbild i förändring

I samarbete med Pirjo Birgerstam och Daiva Daukantaité bedrivs ett projekt där barn och ungdomars självbild idag jämförs med den som barn och ungdomar visade på 1980-talet. Självbildsinstrumentet ”Jag tycker jag är” har gått igenom en revidering för att fungera för dagens barn och ungdomar och ny referensdata har samlats in.

Resultaten indikerar att självbilden har stärkts i de yngre åldrarna men hos de äldre verkar trenden gå åt andra hållet. Materialet visar på andra slutsatser kring genus och etnicitet än vad som gällde för materialet som samlades in på 1980-talet. Bearbetningen är dock inte avslutat för detta projekt.